En massa text om PBP.

Jaha det är väl dags att skriva av sig lite om PBP då.

Jag har längtat efter PBP sen jag körde loppet för fyra år sen. Då var jag helt nybörjare på långcykling och gjorde nog alla fel man kan göra såsom att gå ut för hårt och ligga och dra stora klungor, strula och bränna tid på kontrollerna, köra med huvudet under armen och köra tills man väggar och framför allt tappa fokus helt och hållet på slutet. Trots det så lyckades jag komma in på 61 timmar. Så det fanns helt klart potential för förbättring. Inför årets PBP tänkte jag köra lite smartare. Köra lugnt och avslappnat, göra effektiva stopp, behålla fokus och framför allt ha så kul som möjligt. Jag hade en dröm om att slå det gamla rekordet på 54:14 som har stått sig sedan 1991. Men att bara komma under 60 timmar skulle duga gott det också.

Innan starten stod vi på arenan och väntade på att slussas ut till startklungan. Det var galet varmt och svetten rann. Efter två timmar var det äntligen dags att rulla iväg. Vi släpptes iväg i en klunga på ca 700 pers. Det gällde verkligen att hålla tungan rätt i mun här. Utmed vägen stod folk med vurpade cyklar, punkteringar och allmänt skärrade ansiktsuttryck. Runtom i klungan hördes det skrik och ibland också ljudet från cyklar som kör in i varann och åker i backen. Jag förberedde mig psykiskt på att behöva bryta loppet redan här. Men det gick bra ändå. Ett tag senare var vi ute på de större vägarna. Kantvinden gjorde kaos med klungan som snabbt drogs ut och klipptes av. Värmen höll i sig så efter två timmar så var båda flaskorna redan slut. En familj servade några hundra törstiga cyklister med vattenpåfyllning. Sen var vi på väg igen.

På kontrollen i Villaines efter 22 mil sa Viktor att han skulle stanna ett tag. Han hade fått ont i magen och behövde reda ut det. Han bröt senare. Jag, Calle, Toni och John gjorde ett snabbt stopp och rullade vidare. Nån mil innan hade det börjat rassla om min kassett. Jag visste inte om den hade gängat upp sig eller om det var nåt annat fel. Vi rasslade vidare genom natten och på kontrollen efter fick jag hjälp att kolla felet. Jag hade tydligen glömt den lilla ringen som ska sitta innanför. Festligt att det hade funkat 100 mil hemma. Jag drog åt kassetten så gott jag kunde och lät den sedan rassla resten av rundan. Precis innan vi skulle sticka dök Ari upp. Han bad om att vi skulle vänta några minuter så han kunde hänga med. Självklart.

I Loudeac träffade vi Kalle och Christer igen. Vi hade sett dem vid varje kontroll innan men nu slog vi ihop oss till en enda härlig svenskklunga. Efter Loudeac är det ordentligt backigt, något som Kalle och Christer verkade strunta i. Men efter ett tag kunde vi lugna ner dem lite så vi slapp brinna upp i varje backe. Milen rullade på fint och till slut var vi uppe vid masten på banans högsta punkt. Därifrån var det en skön nerförslöpa till Brest. Känslan att rulla över bron till Brest var lika läcker som jag mindes den. Nu var vi halvvägs. Bara att följa brödsmulorna hem alltså.

Efter ett längre matstopp i Brest började vi rulla tillbaka upp mot Masten igen. Backen var längre än jag mindes den. På vägen tillbaka mötte vi en massa bekanta ansikten. Hektor, Tille och Carlsson från Göteborg tex. Alla såg glada ut och tjoade och tjimmade. Nu började det regna igen. Några timmar senare när solen gick ner ökade regnet och vi körde mot ett ordentligt åskoväder. Det blixtrade och dundrade och helt plötsligt släppte himlen allt vatten den hade på oss. När vi kom tillbaka till Loudeac var vi blöta som hundar. Trötta också. Vi hade snackat om att helt hoppa över sovpausen men ändrade oss när regnet höll i sig. Efter lite energipåfyllning la jag mig bekvämt under ett bord och somnade direkt. 30 minuter senare var det dags att gå upp. Nu hade vi varit igång i 30 timmar.

Det var regnfritt när vi startade från Loudeac men efter några hundra meter kom det tillbaks. Natten var mörk. Och blöt. Och kall. Nånstans mitt i natten fick Calle punka. Under tiden vi bytte slangen sprang John över vägen och tävlingsbajsade i diket. Det blev morgonens snackis. Milen rullade på utan större bekymmer förutom de vanliga krämporna. Jag hade rätt skaplig skav i häcken tack vare värmen innan starten. Det blev varken bättre eller sämre så det var bara att gnugga vidare. Ryggen, nacken och händerna gjorde också ont. Samma sak där, det var bara att gnugga vidare. Jag försökte peppa mig med att det bara handlade om 2 dygns cykling. Jag hade lovat Linda att lägga cyklingen på is ett tag efter PBP och ta tag i allt som måste göras hemma så det kunde gott få göra lite ont. Nu var det bara 12 timmar kvar. Solen gick upp och livet och världen vaknade igen. Festligt det där med solljus. Hur trött man än är på natten så vaknar man till när solen går upp.

Man ser rätt mycket olika sorters människor och cyklister på en sån här runda. Spillror av klubbar som håller ihop, ensamcyklister som gnetar på själva eller försöker hänga med i klungor och folk som gått ut för hårt och ligger som skrynkliga sopsäckar på kontrollerna. Vi såg ett stort sponsrat lag som hade som mål att cykla på 43 timmar. Det är ingen dålig ambition att få 20 personer att prestera på den nivån. De hade följebilar och folk som servade dem med mat och kläder på kontrollerna. När vi kom ifatt dem hade de tydligen ändrat måltiden till 50 timmar. Lycka till tänkte vi när vi cyklade ifrån dem 40 mil innan mål. Då låg halva deras lag utslagna på en hemlig kontroll nånstans mitt i Frankrike. Festligt nog var de sponsrade av Schwalbe.

Några mil innan kontrollen i Mortagne gjorde Toni, Kalle, John och Christer ett ryck, som jag trodde var på skoj. Jag var rätt mör just då så jag orkade inte täppa luckan om de bara lekte. Toni släppte för att vänta in oss andra och då cyklade Kalle, John och Christer vidare. När vi väl förstod att de hade stuckit så försökte vi hänga på. När vi kom till kontrollen i Mortagne såg vi precis att de cyklade därifrån. Vi gjorde ett hyffsat snabbt stopp där och fick lite dricka av Lasse Keskitalo och hans brorsa. Lasse hade brutit ganska tidigt efter hans hjul hade kollapsat. Sen hade han tappat gnistan. Vi jagade vidare men var för trötta för att få till den farten som behövdes för att komma ikapp. John, Kalle och Christer är riktigt starka så de skulle med all säkerhet hålla undan så vi siktade in oss på att komma in under 52 timmar istället. Hellre sikta på ett mål som man kan klara än att hänga upp sig på nåt som man redan förlorat. Vi skulle ju ha kul också.

Calles hälsenor hade strulat sen Brest och nu på slutet var de på väg att sprängas. Han fick verkligen gräva djupt för att pressa sig upp för de korta branta backarna på slutet. Vi fyra från KBCK höll ihop hela vägen in i mål. Under de sista milen kom den härliga känslan att vi hade klarat det, och gjort det bra. En fantastisk känsla som är svår att beskriva. Trötthet som övergår till eufori, smärta som blir nåt skönt. Tacksamhet för livet och för familjen hemma som ställt upp och stått ut med mig. Tacksamhet för kompisarna man cyklat med, för de som fortfarande var ute på banan och de som stog i mål och väntade. Den där sköna känslan av att vara en riktig nöjding.


Foto: Mikael Keskitalo
 

14 kommentarer:

Nypan sa...

Härligt att läsa om er runda, som verkar ha varit som en tågresa till och från Göteborg eller nåt sånt.
Nöjda ska ni vara och fint att ni höll ihop er grupp hela varvet runt. Det är klubbkänsla som heter duga.
Undrar om Calle kan gå ännu?
/N

Anonym sa...

Verkligen kul beskrivning av vad som rätteligen måste benämnas en bragd! Galet bra gjort! Får ens egna bedrifter att framstå som dagis... Grattis och Skål ta mig fan!

Tille sa...

Se där. Det fanns några ord ändå.
Tack för sällskapet och hurrandet vid målgången. Och afterbiken. Och den fina hemresan. Och...

Mikael Carlsson sa...

Strålande starkt kört! 30 minuters sömn kanske ändå räddade möjligheten att slå rekord. Ni måste ha varit väldigt effektiva och kört på optimalt. Erfarenhet, målmedvetenhet, kondis och laganda krävs för att klara det som ni gjorde. Extra bra kämpat av killen med hälsenorna, att hänga med från Brest ända hem. Voltaren?
mc

Petter Arlehed sa...

Imponerande! Det är seriöst långt det där.

Johan Mölleborn sa...

Tack. Jag tror Calle drevs av vilja, dumhet och Voltarenkräm. Han gick fint när jag träffade honom igår.

Det är lagom långt. Längre än så blir det bara jobbbigt. ;)
/J

Anonym sa...

Tack för resan Johan. Den blir svå att glömma! En smidigare PBP är svår att föreställa sig.

Jag är glad att jag fortsätte med KBCK när det plötsligt blev tävling :-)

/den tjocka australiensaren

Johan Mölleborn sa...

Tack själv Toni. Du var grymt stark och hade nog kunnat hänga med i utbrytningen.
Det gick verkligen smidigt. I vanliga fall har man alltid en massa grejer att skriva om. Men nu gick det bara som tåget.
/J

Ankan sa...

Härlig läsning, riktigt bra jobbat! Men det där med att lägga is på cykeln ett tag...

Uppenbarligen... sa...

Hatten av! Verkar ha varit en riktigmysrunda, förutom starten, mitten och slutet ;-)

Fikasvettot sa...

Oj, den här beskrivningen lät jobbigare än Tilles.

lekis sa...

lägga cyklingen på is, det är lugnt,
finns skitbra dubbdäck nuförtiden ;)

Anonym sa...

Du skriver väldigt bra! Tack för kul läsning

/ en cyklande man från södra sthlm

Anonym sa...

fin läsning - tack! Att all smärta förvandls till något underbart...gott!
/Liz