måndag 19 april 2021

Årets finaste fika och 100% grusfritt!

 Det var ungefär så som Jockes inbjudan hade sett ut. Vad de andra inte visste var att det var jag som hade ritat rundan och att jag inte hade haft en tanke på fika. Några timmar in i rundan kom jag på att jag faktiskt inte hade en aning om vart rundan skulle ta oss. Jag hade bara krafsat ihop något i Komoot efter några glas vin på fredagskvällen och skickat det till Jocke.

Vi möttes på OK i Brommaplan och cyklade ut mot färjan i Jungfrusund. Där visade det sig att vi precis hade missat en färja så vi fick vänta en halvtimme på nästa. De andra tyckte att det låg i mitt jävla ansvarsområde att ha koll på färjetiderna men det slingrade jag mig ur. Som säljare och hopplös make har jag blivit rätt bra på att åla mig ur såna situationer. Solen sken och det fanns mycket att snacka om så det gick ingen nöd på oss. Det var Sebastian och Jimmy. En stark jäkel som heter Staffan, Aitor, Jocke och såklart jag. Till slut var vi över på andra sidan i Slagsta och började tråckla oss ut mot Bornsjön och Södertälje.

 

 

Det var bara några plusgrader när jag stack hemifrån men med solens hjälp gick tempen upp ganska snabbt. Om det inte hade varit så blåsigt så hade nog benvärmarna åkt av så jag hade kunnat lufta mina vinterbleka ben. Vi höll ganska bra fart så milen tickade på snabbt. På något sätt så hade jag lyckats pricka in några riktigt fina vägar. Solen och det glada sällskapet hjälpte såklart till. Allt var frid och fröjd tills vi svängde in på en grusväg. Jocke hade tydligen lovat att det skulle vara grusfritt. Jag hade såklart ingen aning om att det var en grusväg. Jag drog en vit lögn och sa att det bara skulle vara någon kilometer grus. Det visade sig vara över en mil.

 

 

Efter ett tag började det frågas om var vi skulle fika. Jocke hade tydligen också lovat finfika. Kruxet är bara att jag är jäkligt kass på finfika. Jag är ju randonneur som är van att fika samtidigt som man stämplar på en bensinmack. En snabb koll på kartan visade att vi inte skulle åka förbi någonstans där vi skulle kunna fika förrän vi var tillbaks i Södertälje. Vi löste det med en liten omväg till Statoil i Gnesta. Finare än så blir det inte. Det gjorde inte så mycket utan alla var nöjda och glada efteråt.

 

 

Efter lyxfikat på Statoil susade vi vidare på de härliga vägarna. Det var en sån där härlig dag som man inte ville skulle ta slut. Det hade varit fantastiskt om vi skulle cyklat ännu längre. Lugna ner dig gubbe, de dagarna kommer. (notering till mig själv)

 

 

Jag började få tillbaka lite förtroende som vägvisare. Det var ju trots allt ganska fin cykling det bjöds på. Allt var frid och fröjd tills vi svängde in på ännu en grusväg. Då sjönk mina stigfinnar-aktier som en sten igen.

 

 

Det finns många outforskade praliner söder om söder. Nu när jag bor så nära så måste jag börja utforska det här området mer. Det skulle inte vara några problem att rita ihop en 30 eller 40-mil lång runda på finfina vägar. Man kanske till och med skulle kunna unna sig en övernattning i något dike. Jäklar vad mulligt.

 

 

När det var några mil kvar gick Jocke upp i täten och höjde tempot rejält. Hans hemradar hade tydligen slagits på så nu var det bara att bita ihop och hänga med. Vi körde den fina vägen förbi Bornsjön igen. Det är lite festligt för därifrån kan man se mitt hus. Det är mindre än en kilometer hem fågelvägen men det är tre mil och en båtresa med cykel. När vi kom fram till färjeläget så var båten på väg in, nästan som att det var planerat men det var det såklart inte.

 

 

Det blev trots allt en riktigt lyckad dag med 20 mil fin cykling trots den nästan obefintliga planeringen. Allt som behövs är ett glatt gäng, lite tur med vädret och en hel del överseende med improviseringar. Tack alla inblandade för en kalasdag på cykeln.

/Johan

Årets första randolopp! Typ.

 Här i Stockholm (med omnejd) är alla brevetlopp inställda tills vidare. Vi väntar på att Stefan och Anders ska säga att det är ok att cykla i grupp igen. Men skam den som ger sig. Jag och brorsan bestämde oss för att cykla Uppsalas 20-milare. Jag har inte kört någon av deras rundor så det passade ju utmärkt att testa.

Starten går egentligen mitt i Uppsala men det såg så bökigt ut så vi startade från Vaksala Kyrka istället. Det ligger utmed banan i utkanten av stan. Det blåste som satan och det var typ lika kallt. Vi kom direkt ut på rätt spår och redan efter någon kilometer var vi ute på fina landsvägar. Himlen var klarblå solen värmde trots att det bara var några plusgrader.

 

Rundan heter Brukscykling och det är verkligen ett passande namn. Vi passerade de flesta av bruksorterna norr om Uppsala. Jag fick känslan att cykla i en annan tid eller möjligen ett annat land. Det var både läckert och samtidigt tragiskt. Det är minnen från en svunnen tid. Orterna och bruken som på sin tid gjorde Sverige till det landet vi är idag. Nu ligger de bortglömda och nedlagda. I vissa fall är de omhändertagna och levande men lika ofta nedlagda och bortglömda.

 

Rundans höjdpunkt och var Lövsta bruks Herrgård. Vi hade ingen aning om vad det var förrän vi var där. Man kommer från en slingrande skogsväg till en mur med en portal. Där innanför öppnar sig en ganska bisarr värld. På ena sidan vägen ligger arbetarbostäderna på rad. På andra sidan var det en stor trädgår med ett tillhörande slott. Som ett Versailles i miniatyr. Det lär ha varit jävligt maxat på sin tid.

 

Bruksorterna förbands med slingrande vägar. Det var nog inte ett enda ställe där cyklingen blev tråkig. Det var näst intill bilfritt hela rundan. Vi kunde ligga bredvid varann och snacka utan att vara oroliga för att bli mosad bakifrån av nåt psykfall i bil. Faktum är att de få bilisterna som körde om oss skötte sig jättefint. Vi också såklart. När vi hörde att det närmade sig någon bakifrån så gick vi in på ett led i vägkanten.

 

Efter 20 mil var vi tillbaka till Vaksala kyrka. Fyllda med upplevelser och energi. Det här var en sån där runda som gav mer än den tog. Kroppen kändes bra hela rundan. Vi bestämde redan halvvägs att vi ska komma tillbaka och köra den igen när det är lite varmare. Jäklar vilken randonnépremiär!

/Johan

90 dagar till Sverigetempot

 03 apr 2021 av 


Nu har våren äntligen börjat krypa fram från sitt ide. Kalendern har slagit om till april och om allt hade varit som förut så hade randonnéloppen varit i full fart nu. Tyvärr har vi fått hårdare restriktioner så de flesta klubbarna som arrangerar brevetlopp har valt att ställa in. Nu gäller det att hålla i och håll ut som de säger, men samtidigt att hålla i och hålla ut cyklingen.

Jag brukar tycka att det är ok att cykla inomhus eller i snöslask eller vilken skit som vädret bjuder på så länge man kan längta efter något men nu när allt man sett fram emot ställs in så kräv det verkligen vilja av stål. Jag ser cykel och randonnéviljan välla igenom på nätet från hela landet där folk kör de inställda breveterna fast solo, snacka om yolo. Vi får väl se hur det löser sig i april. Våren är som sagt här och det finns många ranndonnében som vill fylla med med mil.

För min egen del så ligger det mesta i att ta mig tiden. Jag måste ju vara borta några dagar och nätter för att vänja mig vid bikepacking-livet. Det gör man ju som en digital gubbe på Zwift. Den här helgen blev inte riktigt som jag hade planerat men jag får försöka göra det bästa av det. Cyklingen har gått bra under vintern och det känns riktigt bra när jag är ute och cyklar på riktigt. Om man räknar med Zwift så har jag snart kommit upp i 500 mil. Det borde inte vara omöjligt att hinna med 1000 mil innan Sverigetempot. Då borde benen vara så redo de kan vara.

90 dagar kvar som sagt. Håll i och håll ut. Ha en fortsatt bra helg!

/Johan

Om inte jag kan komma till Mallis så får Mallis komma till mig.

 I normala fall så skulle jag ha varit på Mallorca vid den här tiden på året. En av de sakerna jag saknar med att inte vara på Mallorca förutom värmen, vägarna och öns skönhet så är det milen man matar in i benen. På en normal Mallis-vecka brukar jag skrapa ihop ca 100 mil. Det gör ju att när man kommer hem så har man en rejäl dos cykelmil i kroppen. Det brukar ge ett lyft för uthålligheten. I år såg jag ut att missa det. Om jag inte hade fått en snilleblixt.

Om inte jag kan komma till Mallis så får Mallis komma till mig. Sagt och gjort. Jag bestämde mig för en vecka där jag skulle cykla 100 mil på zwift. Några dagar innan så tickade det över från 999 till 1000 följare på Instagram. Då slog jag ihop Mallisvecka med 1000 km för mina 1000 följare. Snacka om genidrag.

 

 

Hur gick det då? Jo det gick faktiskt över förväntan.

Lördag: Jag tänkte att det var lika bra att dra igång ordentlig så gick upp tidigt och rev av 235 km på 6 timmar. Tiden rullade på snabbt med en bra ljudbok i öronen. När energin sjönk på slutet tog jag till min örondoping Armin van Buuren.

Söndag: Jag vaknade tidigt och benen var sugna på att cykla. Det fick bli en långpanna igen, däremot nöjde jag mig med 20 mil den här gången. Äventyret får ju inte ta slut för snabbt. Antingen att milen tar slut eller att benen tar slut.

Måndag: Benen kändes förvånansvärt bra efter helgen så jag började dagen med 5 mil innan frukost och följde upp det med 10 mil till efter jobbet.

Tisdag: Morgoncykling är för jäkla härligt så jag körde 12 mil innan jobbet. Det fick räcka för den dagen.

Onsdag: Jag började lite lugnt med 6 mil innan jobbet. På eftermiddagen fick jag ett meddelande från Amir som tyckte att jag skulle hänga med på en gruppcykling med ett snabbgäng. 3R 100 steady ride på 3 w/kg. Jag lät mig övertalas och hängde med. Det var högt tempo men benen svarade bra. Jag hängde med hela vägen och fick en superrunda.

Torsdag: Mina mil var snart slut så jag kostade på mig en halv vilodag. Typ som när man åker in till Palma och är lite kulturell mitt i mallisveckan. Det fick räcka med en timme innan jobbet för att se om benen fungerade efter kvällen innan. Rundade av siffrorna lite snyggt så jag skulle få en lagom avslutning på fredagen.

Fredag: Upp och hoppa som en loppa. Klockan 06:00 satt jag på cykeln för att köra Viking Valhallas fredagsmorgon. Jag hade ju bara 95 km kvar och jag ville avsluta så det skulle passa bra tidsmässigt till en öl som after work efter jobbet (jag vet att after work och efter jobbet betyder samma sak) så jag fick nöja mig med 6 mil innan frukost. Några mail och kundsamtal senare var det dags att köra den sista biten och avsluta veckan. Benen kändes retsamt bra så länge jag höll mig runt tröskel eller strax under FTP. En härlig timme senare var jag klar. 1000 kilometer för 1000 följare.

 

 

Nu har jag avverkat 1000 km i min Mallorca-källare. Benen känns helt klart genomkörda men inte överkörda men jag har inte ont någonstans. Både huvudet och kroppen känns på topp och jag är redan sugen på nästa sväng i Watopia. Vad ska man egentligen med Mallorca till?

Siffror från veckan:

  • 26,5 cykeltimmar
  • 1003 kilometer
  • 14203 kcal (enligt Zwift)
  • Vikt vid start 66,8
  • Vikt vid slut 64,1

Hur firar man avslutet på en Mallorcavecka bäst då? Jo med ett bra Mallorcavin såklart. AN/2 är ett klassiskt Mallorcavin som vi brukar runda av cykeldagarna med när vi är där.

 

 

Nu är det väl inte en helt makalös bedrift att cykla 100 mil på Zwift på en vecka. Det var en rolig utmaning för mig själv för att få lite extra mil (?) i benen. Att cykla 24 timmar på Zwift skulle däremot vara en bedrift. Fast sånt gör väl bara riktiga idioter?

/Johan

Försmak på sommaren, mer Zwift och 1000 följare på Instagram

 Ni missade väl inte sommarglimten förra helgen? Jäklar vad mulligt det var att spänna vaderna på räsern igen. Jag har suttit fjättrad vid Zwift hela vintern. Jag tycker visserligen att det är kul men det slår liksom inte fartvinden och känslan man får ute. Konstigt vore väl det. Efter sol kommer regn som de säger, pessimister eller folk från Örebro i alla fall. Nu har snön kommit tillbaks ute och jag är nerskuffad till källaren igen.

 

 

Hur går träningen annars då? Jovars det går framåt. Jag motade äntligen bort latmasken och har faktiskt cyklat på ganska bra. Än så länge i år har jag cyklat 320 mil (det mesta på Zwift så det kanske inte räknas) och 94 timmar. Formen känns sakta men säkert bättre för varje vecka. Jag har satt som mål att cykla minst 10 timmar i veckan. Den senaste månaden har det legat runt 15 timmar i veckan. Jag har dragit ner på de intensiva intervallpassen för att inte bränna ut mig. Jag gasar på när lusten faller på istället. På så sätt tycker jag att varje pass är kul.

 

Jag är ju inte bara en storbloggare (lätt överdrivet) och värsta supertalangen på Zwift (väldigt överdrivet) utan jag är även en jäkla super-influencer på instagram (total lögn). Jag instagrammar nästan dagligen med ovärderliga bilder från min källare eller ute vid grillen. Nu vill det sig inte sämre att jag har lyckats samla på mig 1000 lyckliga följare. Hur firar man bäst 1000 följare på Instagram då? Jo det gör man genom att cykla 1000 km på Zwift på en vecka. Jag kör igång nu på måndag och kör veckan ut. 1000 för 1000 alltså. Gå gärna in på Insta och se hur det går. #1000for1000

Ha en riktig jäkla toppenfortsättning på veckan!

/Johan

Innecyklingen är här för att stanna!

 Vid det här laget så behöver Zwift knappast någon presentation. Om man inte vet vad Zwift är så är man antingen fullständigt resistent för nyheter eller så har man sovit under en sten de senaste åren. Zwift är dataspelet som har slagit innecyklingen med storm sen det lanserades 2015.

Jag hoppade på Zwift-tåget 2017 och fastnade direkt. Då hade jag tröttnat på att stirra in i ett tejpkryss på väggen och köra mig halvvägs till Nangijala på min Moanark. Förr i tiden gillade jag att vara ute i kylan och köra distans men sen jag fyllde 40 så verkar det som att mitt pannben och ryggrad har mjuknat så nu trivs jag bäst i källaren med mina digitala gubbar. Visst, en solig vinterdag kan vara helt magiskt men enkelheten med att cykla inne är svår att slå. Nu utgör Zwift nästan all min cykling på vintern.

 

Det jag verkligen gillar med Zwift jämfört med andra träningsappar eller program, förutom de sociala bitarna med grouprides och tävlingar är att i Zwift kan du hoppa ut och slentriancykla om du känner för det. Man kan köra distanspass utan att bränna sönder pannbenet. Sen är det jäkligt coolt att man kan stöta ihop med proffs lite här och där. Förra året hittade jag Rolf Aldag ute på vägen och hängde ihop med honom nån mil. På förra månadens Zwift Fondo hamnade jag i samma klunga som André Greipel. Han tog det nog som ett distanspass medan jag körde så hårt jag kunde.

Zwift har gått från att vara en lekplats för snörädda motionärer till en plattform för riktiga tävlingar. Nu när UCI och de flesta nationsförbund har anammat e-cykling som en egen gren så är även SCF med på tåget. Ni som vill börja tävla i Zwift hittar bra information på SCFs hemsida och på Helena Enqvists blogg där jag tycker hon förklarar det på ett bra sätt.

För att få ut det mesta av Zwift så är det smidigt att gå med i de olika Facebook-grupperna som finns, tex Swedish Zwift Riders. Där får du hjälp med det mesta och håller koll på olika uppdateringar och kommande events. De har även en subgrupp för de som vill göra en förändring i sitt lit, tex att gå ner i vikt eller komma i form inför sommaren, där man peppar varandra. Sök efter SZR-Våga är framgång. Jag tror det är en privat grupp så ni får fråga om att bli inbjuden. Om du hellre vill tävla och hålla på så finns det såklart grupper för det.

Till sist två tips. Det första är att du kan köra i Bicyclings egna snygga ställ. För att få fram den så loggar du in på en dator till cykelläge och trycker på P. Då kommer det upp en ruta där du skriver bicyclingmag. Sen kan du fräsa omkring som kingarnas kingking i ditt nya ställ. Jag bytte just från SZRs snygga Sverigeställ till Bicycling. Så nöjd!

 

Ett annat tips, eller kanske mer en trendspaning är att Fler och fler märken tar fram innecyklar-kollektioner. Nu har Shimano släppt ett par inomhusskor, SH-IC100. De har en extra ventilation i sulan och överdelen. Den enda nackdelen jag märkte var att sulan känns lite mjukare än mina ”riktiga” skor. Det kan förstås bero på att sommarskorna är några av marknadens styvaste med stiffness 12. Jag löste det dock med att lägga in ett par hårdare sulor med lite högre hålfot. Det kan vara rätt skönt att spara på finskorna (fin-skorna) så de inte luktar picklad grävling innan säsongen börjar.

 

Jag tror själv att innecyklingen kommer växa ett bra tag till när folk inser att man faktiskt kan träna och tävla och ha kul utan att riskera att bli mosad av ett psykfall i en bil. Med tanke på hur dataspelen har utvecklats de senaste åren så finns det stor chans att vi kan ha riktigt coola cykelspel framöver. Vi får väl se hur länge Zwift är den givna 1:an?

/ZwiftMollo

2020 i selfies

 Det börjar bli dags för en nyårskavalkad av det här pissåret och då ska man ju sammanfatta vad man har pysslat med. När jag gick igenom bilderna från året så blev jag varse om att jag verkar vara en narcissist av gigantiska mått. Mobilen var överfull av selfisar. Om jag hade varit psykolog så skulle jag nog klassa mig som en psykopat med narcissistiska drag. Ett riktigt psykfall alltså. Lägg till ett år av Corona så har ni den perfekta grogrunden till en ny Hannibal Lecter. ”It rubs the lotion on its skin..”

 

 

Nåväl. Vi börjar den här kavalkaden med en bild från nyårsafton 2020. Vi var på en brakfest med goda vänner och hela året låg som ett oskrivet blad framför mig. Jag hade lite spridda planer på löplopp och att köra lite mer äventyrsbetonad cykling. Jag hade en Mallorcaresa bokad, en resa till Amstel Gold Race och några andra roliga resor på gång. Bland annat en resa till Ibiza med jobbet och en kompis som skulle gifta sig i Spanien lite senare efter sommaren. På bilden har jag kanske inte just det i tankarna. Där har jag nog tagit några groggar för många för att kunna tänka något överhuvudtaget.

 

Januari.

Jag fortsatte det nya året med min nyfunna hobby, att springa. Det var rätt kul att göra nåt nytt efter 20 år med bara cykling. Löpstegen blev bättre och bättre. När jag började springa några månader innan så gick jag lite väl snabbt fram. Det slutade med en akut inflammation i knät. Sjukgymnasten tittade på mig med ett flin och sa att det var rätt typiskt när medelålders män som har förträngt att de inte är 20 längre och börjar springa. När huvudet är dumt får kroppen lida, som min löjtnant i lumpen brukade säga.

 

Februari.

Löpningen gick ganska snabbt överstyr. Jag och jobbarkompisarna hetsade varandra och helt plötsligt var vi anmälda till både Stockholm Marathon och Ultravasan 90 km. Jag upptäckte alltefter jag blev bättre på att springa att det var riktigt kul. Riktigt jäkla kul faktiskt. Nu började det skrivas om nåt virus som spreds från Kina. Corona hette det tydligen.

 

Mars.

Jag hade fortfarande ingen lust att cykla men löpningen rullade på. Så pass bra att jag testade att springa till jobbet och hem. Det var en härligt känsla. 34 km totalt. Jag överansträngde mig igen och fick nu ont i ljumsken istället. Viruset spreds i snabb takt men regeringen verkade inte riktigt förstå vad resten av världen pratade om. De var lika oförstående till smittspridningen som jag när det gällde sambandet mellan mina skador och att springa halvmaraton var och varannan dag som nybörjare. Vi blev ganska snabbt hemskickade från jobbet. Det är jag väldigt tacksam för. Även om jag cyklar till jobbet och inte åker kommunalt och trängs. Jag är glad att jag har möjligheten att jobba hemifrån och att jag har en arbetsgivare som tog ansvar för de anställdas bästa.

 

April

Det här var den nya vägen vi fick förhålla oss till. Den smala vägen. Nu började loppen ställas in lite här och där. Mallorcaresan och Amstel Gold Race ställdes in. Det blev en ny vardag med hemarbete och Coronarapporter på tv och i tidningar. Fortfarande ganska handfallet från regeringen. Flygen fortsatte att strömma in från områden där viruset härjade fritt. Ingen kunde förutse att smittade människor från smittade områden i världen skulle smitta andra människor i Sverige. Bara vi spritade händerna så skulle allt lösa sig.

 

Maj

Nu var allt inställt. Corona stängde allt. Varenda jävla lopp i hela världen ställdes in. Jag hittade en kul grupp på Facebook som heter Mälarö löparklubb. De sprang flera dagar i veckan och till slut hängde jag med på min första grupplöpning. Då skulle vi springa en trailmaraton. Det gick prima. Jag sprang inte så mycket mer efter det trots att det var kul. Man kan liksom inte springa ifrån att man egentligen bara vill cykla långt och dricka vin.

 

Juni

Veckan efter midsommar är sedan tio år vikt för grabbgängets årliga vandringsresa. Vi beslutade oss i sista stund att åka till Åre. Vi blev bara 5 av de ordinarie 12 som brukar åka. Åre kan vara lite sisådär med vädret och jag hade nån tanke om att vandringen skulle vara lite halv-beige. Men jösses vilken helg vi fick! Strålande väder och fantastisk vandring och garv så det säkert förlängde livet med tio år. Det kan ha varit sommarens höjdpunkt. Årets andra höjdpunkt var att det väntade ett paket med skor och kläder från Shimano. Jag hade blivit ambassadör för deras cykelgrejer. Ambassadören Mölleborn liksom. Jäkligt kul!

 

Juli

Fuck löpning, det är cykel som gäller. En dag fick jag plötsligt tillbaka cykelsuget. Jag fräste iväg till Södertälje och körde en 20-milare och kände direkt hur mycket jag hade saknat att cykla och framförallt randonnécykling. Det var såklart med guldklubben Randonneur Stockholm som jag var med och grundade för en massa år sedan. Henrik och Åsa verkade också ha fått nytändning för de spottade ut lopp efter lopp under sommaren. Coronasäkert såklart.

 

Augusti

Ett av Henrik och Åsas nya påhitt var en 120-milare med start i Södertälje. Det var egentligen alldeles för långt för mig eftersom jag var i halvknackig cykelform. Tanken på loppet växte dock och efter ett tag var jag heltänd på idén. Jag började testa och trixa med cykelväskor och bikepackingprylar för att kunna packa med tält och sovsäck på cykeln. Jag var på gång! Just som jag var klar med att preppa hojen med navdynamo, lampor och väskor så ramlade cykeln mot en solstol och sprack. Det var för många saker som gick emot mig för att jag skulle orka genomföra 120-milaren. En ny cykel köptes in. Jag bytte mitt gamla märke Canyon mot Trek. En sån där bekväm långcyklarcykel med inbyggd fjädring lite här och där.

 

September

Bikepacking och gravel är det nya svarta. Jag har nog sett varenda film på Youtube som handlar om bikepacking och gravel. Det var sånt jag ville pyssla med. Nu blev det inte så mycket bikepacking men en runda fick jag till i alla fall. Jag och brorsan sladdade iväg en kväll efter jobbet och körde några timmar grusväg innan vi slog läger vid en sjö. Det var en magisk runda. Jag hade precis blivit youtuber så jag filmade och klippte ihop en liten snutt om äventyret. Nu har jag fått en bättre kamera i julklapp så nästa års filmer ska förhoppningsvis bli lite bättre.

 

Oktober

Hösten är planeringens tid. Jag och brorsan pratade dagligen om vad vi skulle hitta på nästa sommar. Det fanns en hel del alternativ. LEL, 1001 Miglia och Sverigetempot bland annat. Vi hade nästan bestämt oss för Miglia när vi plötsligt slog en handbromsvändning och bestämde oss för Sverigetempot. För att inte kunna ångra oss så anmälde vi oss och betalade direkt. Sverigetempot är ju jättelångt så jag kommer ha ångest för det tills loppet är över. Det blir nästa års stora lopp och jag lär älta det under de kommande månaderna.

 

November

Ambassadör, ny cykel, nytt mål och nytändning! Nu jäklar är det bara att köra på. Jag hoppas det där jäkla viruset taggar ner lite så vi kan börja leva som vanligt. Med att leva som vanligt menar jag förstås att cykla långt och dricka vin och äta ost med vänner och bekanta. Snart är vi där igen och då jäklar det tas igen på allt det man har varit tvungen att avstå under pestens år 2020.

 

December

Well nu är vi här. Dags att runda av året och blicka mot ett 2021 som förhoppningsvis har lite färre virus och fler cykellopp att bjuda på än det här. I år vill jag verkligen passa på att tacka familjen och alla vänner och folk jag känner, alla som jag cyklat ihop med och ni som läser och kommenterar bloggen. Tack Shimano för att ni tycker att jag är bra ambassadör för era kläder och skor. Tack alla helt enkelt. Och tack till de som jobbar i vården och alla ni som ser till att samhället fortsätter fungera.

Jag har på känn att 2021 kommer bli något alldeles extra. Om jag bara ser på det jag har  planerat så ser det ut att bli ett episkt år. Med Kents låt ”Vi är för alltid” dånande i bakhuvudet så finns det inget som stoppar oss att nästa års randonnécyklande slår alla rekord som finns att slå. Gott nytt år!!

Dom kommer sjunga sånger om oss
Vi är för alltid
Dom kommer göra filmer om oss
Vi är för alltid
Dom kommer skriva böcker om oss
Du och jag för alltid
För alltid
Dom kommer sjunga sånger om oss
Då som nu för alltid
Då som nu för alltid